EDNOS

Jag sliter mig själv i stycken då jag verkligen försöker följa det som de säger på länsenheten och försöka bli frisk men jag kan inte släppa alla tankar på det jag äter, att jag måste väga/mäta maten så att jag kan iaf i huvudet räkna ut hur många kalorier jag får i mig. Jag kan "må bra" ena sekunden och faktiskt säga OKEJ till pizza och direkt efter jag fått i mig en del känner hur en dragningskraft som är oerhört stark vill dra in mig på toaletten och få upp allt. Jag väljer då att sitta kvar och verkligen försöka och till och med titta sorgset på min pojkvän och säga "vad som än händer så låt mig  inte göra det". Istället för att spy upp fettbomben öser jag i mig piller för att försöka få bort så mycket som möjligt och sedan må dåligt och gråter mig nästan till sömn.

Nästa vecka kommer träningskortet på plats hoppas jag och hoppas att allt blir bättre då, hela livet blir alltid bättre när jag tränar 4-5ggr/vecka. Jag måste erkänna att kontrollen över intaget har jag svårt att se kommer kunna försvinna och att risken för att övergå i ortorexi i processen till att bli frisk är mer än övervägande.

Jag fick lite panik igår när jag insåg att jag tackat ja till en resa till Idre vecka 14... Shit, mitt knä är trasigt men ska åka ändå vilket jag kan bryta lårbenet på om jag inte passar mig men det är så oerhört skönt att bara fara ner för backarna och känna....    ...lycka.

Dock så är det massa nytt folk då jag bara känner min pojkvän och hans astrevliga kompis, detta innebär att det är 9st okända personer som jag ska försöka äta och dricka inför. Det är jobbigare än vad en vanlig människa kan förstå, detta innebär ett minimalt intag av mat och om jag ska dricka får det bli "skinnybitch". Jag skulle dock helst bara ta piller då jag klarar mig från kalorier men risken att jag skulle känna mig lockad av även dryck i festsällskap är för stort och blanda tänker jag inte göra.

Men jag måste iaf både träna arslet av mig och sola en del om jag ska våga mig med dessa människor för såhär kan jag inte visa mig för folk, det är därför jag aldrig följer med mina kompisar ut o festar längre -det känner jag mig för äcklig för.


Nä, en powerking, citronvatten, 1,25dl lättfil och 0,75dl müsli på det här så kanske jag kan bege mig ut och jobba en-två timmar.

Wihu! Nu är stygnen äntligen borta och jag är nästan helt läkt vilket betyder att jag kan börja träna igen! :D

Nej, nu måste jag halsa i mig en powerking innan jag kolapsar som jag gjorde tidigare idag efter en viss aktivitet men som tur så blev jag väckt av en gullig en! =)


Jag skänker en liten springlåt till er denna soliga dag så ut och spriiiing med er!

Jag har även fullt stöd från min pojkvän vilket jag är överlycklig för! :D Han kanske känner att han inte har så mycket val sen i fredags. Han har i alla fall bett om ursäkt för allt så nu får han chansen att ändra på sig, även så jag så ingetbrake up nu! Jag älskar honom för mycket för det <3 Men han är en av få som vet om att jag har ÄS UNS och det är självklart jobbigt för honom men hsn stöttar mig mer än någonsin med allt nu. Han blev TOKIG när jag berättade om tävlingen, som jag faktiskt gick med i ren vrede för att göra honom upprörd -inget jag ångrar dock!!!

Mår bra idag, åt en normal frukost faktikst... och nu när pojken kommer upp igen så blir det att försöka äta 6ggr/dagen, har det ändå som läxa från länsenheten men det har inte gått så bra. Ska jag klara av det  så måste jag äta pyttelite varje gång, annars går det inte...

Vad har jag gjort i helgen? Med tanke på att den blev tokförstörd redan i fredags så har jag faktiskt varit påverkad av tabletterna i princip hela tiden. Nu ska jag inte ta något mer alls då jag inte har tid att sova mer. Det finns dock en stark fördel med dessa tabletter och det är att man har ingen lust på mat alls utan är bara luddig i skallen. Så det som lurat sig ner är ½ varma koppen och fyra gafflar med sallad. 

men så.... KABOM!

Det var tills jag hetsåt ½ fucking paj idag. Blev helt galen och bara muffade i mig den! Det va inte ens gott lixom. Dock fick den checka ut snabbare än snabbast då den absolut inte fick stanna. Jag hade tidigare idag stora förhoppningar om viktnedgången och det kändes bra fram tills detta. Även om pajen hamnade i avloppet så kände jag ändå att det inte såg lika ljust ut längre. Jag hade lixom släppt in denna sockerbomb in i min kropp och den hade säkert hunnit med både ett och annat som var så onödigt.

Men idag så är det nya tag! Det har inte blivit så överdrivet mycket gjort då jag typ varit bakis från dessa dumma tabletter jag nästan var tvungen att ta för att kunna lugna ner mig och andas igår, det blev 8 st totalt. Helt sinnes, jag hatar mig själv för det men det var mitt livs värsta panik-ångest attack och jag har lixom haft en hel del starka förrut. Jag funderar på hur jag ska göra med maten, om jag ska äta något litet eller smaska i mig något gott då jag inte kommer göra det på ett bra tag. Imorgon börjar påsktävlingen och jag vill som inte visa dåliga resultat, nu jävlar ska vi allihopa bli smala och fina!

Jag är pepp som satan inför tävlingen då jag ändå ska komma igång med allt nu efter operationen så det ger mig bara ännumer bränsle att arbeta med :D 

Och med tanke på att jag har ångest över sista april så kommer tävlingen ännu mer perfekt, jag ska jävlar i mig inte vara valross och fetta runt på valborg, jag ska vara någorlunda snygg iaf!

Asså jag är så förbannad!

Främst nu i veckan har detta tyngt mig och jag har velat pratat om det men det har inte blivit av och jag tänkte att vi kunde göra det idag innan han skulle köra hem (han bor i annan stad men typ inte ändå då han mest är här, han pluggar här på samma skola om mig). Jag frågar när han ska hem men han svarar inte och kommer då hem med en kompis och säger att de ska åka direkt för han skulle med och umgås ikväll. -han har slutat frågat om jag ska med på helgerna nu =(

Jag är så att jag ogillar när saker inte går som jag vill och har jag mått dåligt innan så är det inget i jämförelse hur dåligt jag mår då, och idag gick det rakt åt helvete! Jag började tokgråta även om hans kompis var här, hulka, snörvla och skrek lite (inte arga saker utan mer "tyck synd om mig" saker). Detta är något jag aldrig gör när andra ser och hör. Jag tyckte att min pojkvän var dum som inte berättat något för mig och bara sket i mig. Dessa känslor var framförallt för hur underbar jag var imorse då jag gick upp astidigt för att göra frukost på sängen OCH en sjujävla god lunch åt honom och fick ingen som helst uppskattning. Dock fick jag fina kommentarer hur gulligt det var med lunchen av hans kompis och ännumer beröm när han fick reda på frukosten, men inget alls från min pojke. Jag försöker verkligen att vara så bra jag kan men han gör det lite svårt att hitta suget att fortsätta försöka ibland.

Jag bröt i vilket fall ihop och jag måste erkänna mot min vilja att han stannade lite och försökte förklara att det inte var så farligt att han skulle åka hem. MEN DET VAR INTE DÄRFÖR JAG BRÖT IHOP DITT FUCK! Jag ville dck inte att han skulle åka hem utan att vi hade pratat om vårt förhållande och det som tynger mig för jag mår dåligt av det. Men han vägrade stanna och prata och han gick, utan kram eller puss och han stannade inte även om jag ropade på honom och till och med ramlade ner för sängen i hopp om att hinna till dörren innan han hann ut, misslyckades. Jag ringde och jag hade fått panik-ångest vid det här laget och det kändes som att jag skulle dö.

Jag "pratade" med honom så gott jag kunde i all hysteri och jag menar, jag har inte haft sådan panik-ångest så år och dagar och jag föll bara samman -det borde han hört. Han vägrade vända men stanna och handla det skulle de göra (i min stad) och att vända och komma hit och lugna mig skulle ta 20-25min men han ville inte komma hem så sent... MEN HANDLA I LUGN OCH RO GICK FINT =( Han vet att hela min helg är nu förstörd så hans 25min tidigare hem var tydligen HELT klart mer värt än mitt välmående och min helg. 

Jag låg alltså i en attack och kunde knappt andas och jag grät mer än någonsin, han brydde sig inte. Det här gör mig förbannad faktikst. Vilken pojkvän lyssnar till sin flickvän falla sönder som helt seriöst kände att det va inte en omöjlighet att svimma och typ dö, det va hemskt. Iskall. Idiot.          


Besviken, det är ordet som stämmer mest in. Jag är besviken över att han inte är som jag vill att han ska vara alltid, att han inte är tokig i mig, att det känns lite som att han nöjt sig bara, att han inte prioriterar rätt saker ibland (som idag).

För att jag ens skulle kunna lugna ner mig, andas normalt, sluta gråta så att jag kunde hålla mig vid medvetandet då jag hade svimmat två gånger redan så fick jag ta tre tradolan. Tog strax efter det en till. Jag har alltiså tagit mina tabletter för annat syfte än smärtstillande -eller man kansek kan räkna det som smärta i hjärtat :P

Det här är givetvis inte bra och just nu är jag jävligt snurrig i bollen och för att inte glömma seg och trött.. Jag ska egentligen ta 1-2 tabletter och jag är ändå jävligt ovan så med 4 stycken så jag har blivit nerdrogad av mig själv. Aldrig igen, men det behövdes nu =(

Jag skulle aldrig skriva ett helt inlägg om min pojkvän i bloggen då han inte ska behöva omdiskuteras utan kunna försvara sig, det är inte rättvist. MEN idag va inte rättvist mot mig alls och jag är arg och besviken nu! Kanske tar bort detta imorgon, vem vet?

Jag var ju på länsenheten igår och jag kände mig jättesvag igår. Skrev att jag trodde att jag skulle gråta när jag kom hem men det gjorde jag inte utan somnade i pojkvännens famn, underbart. Jag kunde nämligen inte sova natten till igår så jag spenderade den med att titta på världens underbaraste som låg och sov så sött bredvid mig, höll om mig, nuffade i sömnen och blev lite pussad på av mig -kunde inte hålla mig!!! :D

I vilket fall så grät jag inte när jag kom hem för vi skulle sen iväg på bio klockan 18 och innan de hämta ut biljetter till en annan gratis bio som går på tisdag så gick vid 16.30. Vi hann alltså inte äta någon middag innan och jag hade bara druckit en kopp te på hela dagen och jag kan faktiskt bli jävligt grinig och bråkig när jag inte fått någon mat. Jag gillar  som sagt hungerkänslan, hatar illamående men ibland är kroppen tömd på energi och i dessa läkande tider måste jag ha mat för humör svängningarna blir jobbiga annars. Jag var hur grinig som helst innan bion och pojken tjatade på mig något in på bion och det blev en "liten" snacks. Den är inte alls liten, den är hur stor som helst och den "stora" vet jag inte någon som skulle klara som har BMI under 30.

Jag satt där under reklamen och tittade ner på vad jag var tvungen att äta för att få i mig något och få någon bukt med humöret. Jag vet hur jag funkar och visste att jag blir lugnare efter jag ätit ett tag. Tårarna började rinna och jag åt konstant till tårarna. Åt och grät, det var det jag gjorde under reklamen, snacket av biosnubben (kommer alltid in på förhandsvisningarna man går på som guldmedlem) och början av filmen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen då jag hatar att gråta inför folk men jag kunde inte stoppa dem!

Det enda jag tänkte var på det min pojkvän sa när jag frågade för någon dag sedan när jag var lite nere om han trodde att jag kommer att lyckas bli så smal och fin som jag vill bli, hans svar ekar ännu i mig lite skrämmande "Ja, det är klart att du kommer. Det är det enda du lever för ju!"

Det stämmer nästan. Jag menar, hela mitt liv kretsar kring mat och vikt men jag lever mer för vår kärlek än detta men jag kan ha dessa parallellt. Men jag tänkte bara på det han hade sagt och förbannade mig själv att jag satt och åt snacks till middag, samtidigt som jag grät. FAIL!

Jag var ju på länsenheten igår och jag kände mig jättesvag igår. Skrev att jag trodde att jag skulle gråta när jag kom hem men det gjorde jag inte utan somnade i pojkvännens famn, underbart. Jag kunde nämligen inte sova natten till igår så jag spenderade den med att titta på världens underbaraste som låg och sov så sött bredvid mig, höll om mig, nuffade i sömnen och blev lite pussad på av mig -kunde inte hålla mig!!! :D

I vilket fall så grät jag inte när jag kom hem för vi skulle sen iväg på bio klockan 18 och innan de hämta ut biljetter till en annan gratis bio som går på tisdag så gick hemifrån vid 16.30. Vi hann alltså inte äta någon middag innan och jag hade bara druckit en kopp te på hela dagen och jag kan faktiskt bli jävligt grinig och bråkig när jag inte fått någon mat. Jag gillar  som sagt hungerkänslan, hatar illamående men ibland är kroppen tömd på energi och i dessa läkande tider måste jag ha mat för humör svängningarna blir för jobbiga annars. Jag var hur grinig som helst innan bion och pojken tjatade på mig att köpa med något in till filmen och det blev en "liten" snacks. Den är inte alls liten, den är hur stor som helst och den "stora" vet jag inte någon som skulle klara som har BMI under 30.

Jag satt där under reklamen och tittade ner på vad jag var tvungen att äta för att få i mig något och få någon bukt med humöret. Jag vet hur jag funkar och visste att jag blir lugnare efter jag ätit ett tag. Tårarna började rinna och jag åt konstant till tårarna. Åt och grät, det var det jag gjorde under reklamen, snacket av biosnubben (kommer alltid in på förhandsvisningarna man får gå på som guldmedlem) och början av filmen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen då jag hatar att gråta inför folk men det gick inte att stoppa!

Det enda jag tänkte var på det min pojkvän sa när jag frågade för någon dag sedan när jag var lite nere om han trodde att jag kommer att lyckas bli så smal och fin som jag vill bli, hans svar ekar ännu i mig lite skrämmande "Ja, det är klart att du kommer. Det är det enda du lever för ju!"

Det stämmer nästan. Jag menar, hela mitt liv kretsar kring mat och vikt men jag lever mer för vår kärlek än detta men jag kan ha dessa parallellt. Men jag tänkte bara på det han hade sagt och förbannade mig själv att jag satt och åt snacks till middag, samtidigt som jag grät. FAIL! 

Dock så när jag kommer in så får jag se henne, min sjuksköterska och kontaktperson, hon som är så smal och antagligen har haft ätstörningar förrut. Jag kände hur jag inte ville ta av mig jackan och visa hur fet jag är. Men vi diskuterade hur den vidare behandlingen skulle följas och med tanke på min fina "sena kvart" hann vi inte mycket. Dock ska jag föra matdagbok och lämna in till henne varje vecka, försöka äta på fasta tider och äta 6 FUCKING GÅNGER om dagen ?!?!?!??!?!?!?

Jag vill ju bli frisk så jag ska verkligen försöka! Att äta frukost är för mig inga problem om jag kommer upp på morgonen för jag älskar frukost men det är allt det där andra med mellanmål, lunch osv osv. Även att jag ska försöka att inte väga eller mäta maten jag äter men det kan hon glömma, det är jag inte redo för ännu.

Jag köpte iaf en fin turkos skrivbok där jag kan föra alla miina matintag och se till att det inte blir för mycket heller =)

Idag skiner skolan för fullt och jag börjar få ångest över sista april, vill inte se ut såhär då! Det är ju ändå sista april som självfallet ska firas i Uppsala och vill inte gå runt och vara valross där. Vet för övrigt inte vad jag väger för tillfället då jag inte vågat ställa mig på min ANALOGA våg -Kan ingen skicka en digital våg till mig?!? ;)
Ska iofs försöka tjata hit pojkvännens våg, som för övrig talar också. Varför det nu ska vara bra, ge ångest genom att höra skiten också?!

Jobbelijobb och städa är ett måste idag så att jag är berättigad bio ikväll (andra kvällen irad)

Jag är ledsen över att jag inte ser ut som jag vill, att jag fortfarande inte har läkt så att jag kan fortfarande inte röra på mig OCH min pojkvän älskar mig inte. Han älskar mig inte och vill inte se på mig. Han har aldrig älskat mig och det vet jag om men jag har älskar honom så länge så det börjar fräta sönder mig riktigt mycket nu, varför är det så omöjligt?! Är det så konstigt att min självbild har fuckat up sig ?!

-Spring spring spring mot länsenheten och misshandla mig själv psykiskt då jag känner mig så svag, så extemt svag igen. Jag kommer säkert gå hem och gråta efteråt.

Jag älskar mat och jag hatar den! Jag hatar att må illa men älskar hungerkänslan, HATAR att vara mätt då jag känner mig tjock som en ko. Jag älskar känslan att spy, men jag hatar när ångesten efter ett tag hinner ikapp att jag borde inte gjort det eller inte ätit så mycket från första början. Jag blir ett monster om jag inte får mat när jag bestämt mig för att äta och jag hatar när folk ska pracka på mig mat, jag hatar när min pojkvän inte frågar om jag vill ha mat då han ser att jag inte vill men känner mig ändå bortglömd och jag hatar när han ska tjata i mig mat också!

Jag vill bli frisk men jag vill bli smal först (vill bli det först pga att det kan ta så lång tid att bli frisk, bara därför). Jag tror inte att jag kommer att sluta helt även om jag blir friskförklarad, jag tror att även om jag slipper ångesten, paniken och de mesta av tvångstankarna så kommer jag nog rymma lite till denna "trygghet" jag skapat kring mig själv i snart 8 år. Av rutin och en liten flykt in i mig själv för jag kan inte riktigt se mitt liv utan det här men jag hoppas att jag kan slippa det mesta, bli "nykter" ätstörd?

Jag är verkligen toktrött och det är dels pga operationssåret, som för övrigt vägrar sluta blöda *suck*, och dels för tabletterna Tradolan. Vilket jävla pack de är! Men jag vill inte ha ont så jag tar dem ändå men man blir snurrig av dem så klart att man blir trött då liksom?!

Men hur mycket ska man äta efter en operation egentligen?! Jag förstår och vet sedan alla tidigare att man ska äta bra så att kroppen orkar läka men jag har ingen ork alls, vill inte ens tänka på mat och då är det inte ÄS som snackar utan jag som utslagen människa. Dock så va jag tvungen att få i mig mat igår då jag bara åt frukost dagen innan men hamnade i lite hets tyvärr och mådde skit efter det MEN för att kroppen ska läka tvingade jag mig kvar i sängen och gick inte och spydde upp det. Mådde dock skit då också men kroppen fick iaf energi att jobba med.

Var hos kuratorn idag, min "vanliga" kurator och inte den på länsenheten för ÄS som för övrigt inte är kurator utan sjuksköterska. Vi diskuterade bland annat om behandlingen och tankarna kring det. Jag vet att jag innerst inne vill bli frisk, jag vill inte ha alla dessa jobbiga känslor med ångest och känna panik om jag ätit för mycket och inte kan spy av olika anledningar. Men jag är sjuk och det är klart att jag alltid hinner tänka tanken på hur trygg jag är i det här också. Detta är mitt liv och jag har tagit beslut om att ändra på det, borde jag inte få ha kluvna tankar och ändå kunna bli frisk!?