livet är en fest!
Förlåt, jag är mörk, isolerad, deppig och självmordsbe
nägen... Inte så skoj att läsa om. Det kanske kommer något mer uppmuntrande senare men nu är det väldigt mörkt -förlåt. + 1400kcal idag btw, äcklig.
Ångest.
Idag har varit en blandad dag, bra och dåliga känslor och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Sov för länge idag och kände att dagen bara försvann utan att jag fattade varför, jag åt lunch med sambon -för mycket!, jag känner mig ensam och mina vänner glider ur händerna på mig. Hur har jag lyckats ställa till det såhär!? Varför flyttade jag ifrån dem? Var det värt det att flytta till pojkvännen även om jag visste någonstans att detta skulle hända?? Antagligen så är det värt det då den stad jag levde i bara var fylld med hemska minnen och gjorde att jag mådde dåligt på ett annat plan men fan, saknar den närheten med vännerna -det kan jag inte förneka.
Jag har haft ont i magen också, riktigt fysiskt ont och toppar det med oroskänslor och ånget *tummen upp*. Jag har även lovar sambon att göra kycklingwok även om jag inte har någon lust, försökte komma undan med att göra tonfisksallad med icke! Jag pratar rätt öppet om när jag får ångest och han vet i princip allt så han försöker få i mig mat när han kan, det är la på sitt sätt gulligt men han ska inte komma och säga så myket när han själv bara är skinn och ben och äter nästan aldrig.
Nu måste jag fortsätta städa köket och diska innan jag slänger ihop den där jävla middagen. -hipp hurra vad jag hatar denna dag.
Sov för länge idag och kände att dagen bara försvann utan att jag fattade varför, jag åt lunch med sambon -för mycket!, jag känner mig ensam och mina vänner glider ur händerna på mig. Hur har jag lyckats ställa till det såhär!? Varför flyttade jag ifrån dem? Var det värt det att flytta till pojkvännen även om jag visste någonstans att detta skulle hända?? Antagligen så är det värt det då den stad jag levde i bara var fylld med hemska minnen och gjorde att jag mådde dåligt på ett annat plan men fan, saknar den närheten med vännerna -det kan jag inte förneka.
Jag har haft ont i magen också, riktigt fysiskt ont och toppar det med oroskänslor och ånget *tummen upp*. Jag har även lovar sambon att göra kycklingwok även om jag inte har någon lust, försökte komma undan med att göra tonfisksallad med icke! Jag pratar rätt öppet om när jag får ångest och han vet i princip allt så han försöker få i mig mat när han kan, det är la på sitt sätt gulligt men han ska inte komma och säga så myket när han själv bara är skinn och ben och äter nästan aldrig.
Nu måste jag fortsätta städa köket och diska innan jag slänger ihop den där jävla middagen. -hipp hurra vad jag hatar denna dag.
:'( Helgen förstörd!
Asså jag är så förbannad!
Jag har inte mått så bra på sistonde då det tynger mig jättemycket att min pojkvän fortfarande inte älskar mig! Asså jag är inte van att jaga då jag egentligen aldrig behövt det utan det har varit så att jag varit den som älskat den andra mindre än vad den älskat mig, jag har alltid varit den som den andra varit tokig i. Nu är det tvärt om! Jag jagade denna människa i nästan 1 år innan vi blev tillsammans även om vi var det egetnligen mycket tidigare, men ni vet hur det är. Han dumpade mig otaliga gånger (när vi inte var tillsammans) för att han ville vara med en annan tjej som han var typ otrogen med mot sin förra tjej. Eller jag vet inte hur mycket som hann hända men tillräckligt för att räknas som otrohet! Hon var ännu värre då hon inte gjorde slut med sin pojkvän utan hade min nuvarande pojkvän vid sidan av. Ursäkta men jag blir så jälva äcklad av den här människan och jag skulle inte känna någon jobbig känsla om hon skulle försvinna.
Detta dumpande förstörde mig självklart flera gånger om och om igen. Tillslut så vände det och han tänkte inte på henne mer =) Nu har han brutit all kontakt med henne då jag faktiskt krävde det om vi skulle vara tillsammans för jag höll på att gå sönder av rädsla och alla jobbiga känslor i världen. Menar han hade ju flickvän då han blev tokkär i den här fittan (ursäkta men jag ogillar den här människan något oerhört) så varför skulle det inte lika gärna kunna hända igen?!
Men i vilket fall som helst så har jag älskat min pojkvän i ett år och han älskar mig fortfarande inte men han säger att han tycker om mig mest i världen. Ja, han kan vara go och så men det gör ont! Det gör mer ont att han har sagt "jag älskar dig" en gång på fyllan och jag frågade när han nyktrat till lite varför han sa så och fick svaret "för att jag tror att det stämmer". Det här var typ två månader sedan och inget har kommit. Jaghar dock slutat lyssna så mycket på vad han säger på fyllan då osanningar lätt kan komma då.
Främst nu i veckan har detta tyngt mig och jag har velat pratat om det men det har inte blivit av och jag tänkte att vi kunde göra det idag innan han skulle köra hem (han bor i annan stad men typ inte ändå då han mest är här, han pluggar här på samma skola om mig). Jag frågar när han ska hem men han svarar inte och kommer då hem med en kompis och säger att de ska åka direkt för han skulle med och umgås ikväll. -han har slutat frågat om jag ska med på helgerna nu =(
Jag är så att jag ogillar när saker inte går som jag vill och har jag mått dåligt innan så är det inget i jämförelse hur dåligt jag mår då, och idag gick det rakt åt helvete! Jag började tokgråta även om hans kompis var här, hulka, snörvla och skrek lite (inte arga saker utan mer "tyck synd om mig" saker). Detta är något jag aldrig gör när andra ser och hör. Jag tyckte att min pojkvän var dum som inte berättat något för mig och bara sket i mig. Dessa känslor var framförallt för hur underbar jag var imorse då jag gick upp astidigt för att göra frukost på sängen OCH en sjujävla god lunch åt honom och fick ingen som helst uppskattning. Dock fick jag fina kommentarer hur gulligt det var med lunchen av hans kompis och ännumer beröm när han fick reda på frukosten, men inget alls från min pojke. Jag försöker verkligen att vara så bra jag kan men han gör det lite svårt att hitta suget att fortsätta försöka ibland.
Jag bröt i vilket fall ihop och jag måste erkänna mot min vilja att han stannade lite och försökte förklara att det inte var så farligt att han skulle åka hem. MEN DET VAR INTE DÄRFÖR JAG BRÖT IHOP DITT FUCK! Jag ville dck inte att han skulle åka hem utan att vi hade pratat om vårt förhållande och det som tynger mig för jag mår dåligt av det. Men han vägrade stanna och prata och han gick, utan kram eller puss och han stannade inte även om jag ropade på honom och till och med ramlade ner för sängen i hopp om att hinna till dörren innan han hann ut, misslyckades. Jag ringde och jag hade fått panik-ångest vid det här laget och det kändes som att jag skulle dö.
Jag är så att jag ogillar när saker inte går som jag vill och har jag mått dåligt innan så är det inget i jämförelse hur dåligt jag mår då, och idag gick det rakt åt helvete! Jag började tokgråta även om hans kompis var här, hulka, snörvla och skrek lite (inte arga saker utan mer "tyck synd om mig" saker). Detta är något jag aldrig gör när andra ser och hör. Jag tyckte att min pojkvän var dum som inte berättat något för mig och bara sket i mig. Dessa känslor var framförallt för hur underbar jag var imorse då jag gick upp astidigt för att göra frukost på sängen OCH en sjujävla god lunch åt honom och fick ingen som helst uppskattning. Dock fick jag fina kommentarer hur gulligt det var med lunchen av hans kompis och ännumer beröm när han fick reda på frukosten, men inget alls från min pojke. Jag försöker verkligen att vara så bra jag kan men han gör det lite svårt att hitta suget att fortsätta försöka ibland.
Jag bröt i vilket fall ihop och jag måste erkänna mot min vilja att han stannade lite och försökte förklara att det inte var så farligt att han skulle åka hem. MEN DET VAR INTE DÄRFÖR JAG BRÖT IHOP DITT FUCK! Jag ville dck inte att han skulle åka hem utan att vi hade pratat om vårt förhållande och det som tynger mig för jag mår dåligt av det. Men han vägrade stanna och prata och han gick, utan kram eller puss och han stannade inte även om jag ropade på honom och till och med ramlade ner för sängen i hopp om att hinna till dörren innan han hann ut, misslyckades. Jag ringde och jag hade fått panik-ångest vid det här laget och det kändes som att jag skulle dö.
Jag "pratade" med honom så gott jag kunde i all hysteri och jag menar, jag har inte haft sådan panik-ångest så år och dagar och jag föll bara samman -det borde han hört. Han vägrade vända men stanna och handla det skulle de göra (i min stad) och att vända och komma hit och lugna mig skulle ta 20-25min men han ville inte komma hem så sent... MEN HANDLA I LUGN OCH RO GICK FINT =( Han vet att hela min helg är nu förstörd så hans 25min tidigare hem var tydligen HELT klart mer värt än mitt välmående och min helg.
Jag låg alltså i en attack och kunde knappt andas och jag grät mer än någonsin, han brydde sig inte. Det här gör mig förbannad faktikst. Vilken pojkvän lyssnar till sin flickvän falla sönder som helt seriöst kände att det va inte en omöjlighet att svimma och typ dö, det va hemskt. Iskall. Idiot.
Besviken, det är ordet som stämmer mest in. Jag är besviken över att han inte är som jag vill att han ska vara alltid, att han inte är tokig i mig, att det känns lite som att han nöjt sig bara, att han inte prioriterar rätt saker ibland (som idag).
För att jag ens skulle kunna lugna ner mig, andas normalt, sluta gråta så att jag kunde hålla mig vid medvetandet då jag hade svimmat två gånger redan så fick jag ta tre tradolan. Tog strax efter det en till. Jag har alltiså tagit mina tabletter för annat syfte än smärtstillande -eller man kansek kan räkna det som smärta i hjärtat :P
Det här är givetvis inte bra och just nu är jag jävligt snurrig i bollen och för att inte glömma seg och trött.. Jag ska egentligen ta 1-2 tabletter och jag är ändå jävligt ovan så med 4 stycken så jag har blivit nerdrogad av mig själv. Aldrig igen, men det behövdes nu =(
Jag skulle aldrig skriva ett helt inlägg om min pojkvän i bloggen då han inte ska behöva omdiskuteras utan kunna försvara sig, det är inte rättvist. MEN idag va inte rättvist mot mig alls och jag är arg och besviken nu! Kanske tar bort detta imorgon, vem vet?
Jag skulle aldrig skriva ett helt inlägg om min pojkvän i bloggen då han inte ska behöva omdiskuteras utan kunna försvara sig, det är inte rättvist. MEN idag va inte rättvist mot mig alls och jag är arg och besviken nu! Kanske tar bort detta imorgon, vem vet?
