Valet att berätta ligger bara hos dig själv.
Jag har märkt att på flera bloggar där ute i rymden har tagit upp hur folk vill avslöja dem, berättar för nära och kära osv osv. Det gör mig lite ledsen då valet ligger hos ingen annan än dig själv att berätta att du har en ätstörning. Det finns dock undantag, om det går för långt och det är en hög hälsorisk så kanske man bör först prata md personen i fråga och sedan familjen eller söka sjukvård direkt -man vill aldrig att någon ska gå bort. Det hör även till att om det har gått så långt kan man tycka att de nära och kära bör ha märkt något själva.
Jag har varit sjuk sedan jag var 13-14 år och jag bestämde mig för att berätta för min familj förra våren, då jag hade sökt hjälp för det. Det var nervöst men det var rätt sak att göra då jag var redo för att göra det. Man ska inte påskynda något sådan som att berätta att man är sjuk, det är känsligt, personligt och kan bli 7 resor värre om man gör något man inte är redo för. Det måste få vara sin egen sak så länge man vill och det inte är farligt. Jag kan även säga att min familj skulle inte kunna sätta stopp för något speciellt om jag hade berättat tidigare och jag hade antagligen fortfarande varit sjuk fortfarande. Det som skulle kanske kunnat hända är att de skulle lägga sig i allt och få mig att må sämre när jag bodde hemma.
Det finns en anledning till varför så många som bloggar om sin ätstörning väljer att vara anonyma, det är en privatsak och inte för någon att "skvallra" om och luska ut vem detta kan vara. Dessa bloggar är inget detektivuppdrag, de är till för att man ska kunna skriva av sig, få respons och känna att man inte är ensam -även om man är anonym.
Jag personligen skulle kunna gå ut med vem jag är osv då alla i min omgivning vet om det men jag skäms över hur jag ser ut. Jag skäms att om jag säger vem jag är just nu så skulle folk tänka "men gud, hon är ju tjock -inte är hon ätstörd. Fan vad dryg hon är" Typ så. Men jag vet att jag kommer lura fram mig själv när tiden kommer, när jag är redo för det också.
Men som sagt, lägg inte näsan för mycket i blöt utan prata med personen i fråga istället för att gå genom bakdörrar och försöka dra bort mattan för dem.
Jag har varit sjuk sedan jag var 13-14 år och jag bestämde mig för att berätta för min familj förra våren, då jag hade sökt hjälp för det. Det var nervöst men det var rätt sak att göra då jag var redo för att göra det. Man ska inte påskynda något sådan som att berätta att man är sjuk, det är känsligt, personligt och kan bli 7 resor värre om man gör något man inte är redo för. Det måste få vara sin egen sak så länge man vill och det inte är farligt. Jag kan även säga att min familj skulle inte kunna sätta stopp för något speciellt om jag hade berättat tidigare och jag hade antagligen fortfarande varit sjuk fortfarande. Det som skulle kanske kunnat hända är att de skulle lägga sig i allt och få mig att må sämre när jag bodde hemma.
Det finns en anledning till varför så många som bloggar om sin ätstörning väljer att vara anonyma, det är en privatsak och inte för någon att "skvallra" om och luska ut vem detta kan vara. Dessa bloggar är inget detektivuppdrag, de är till för att man ska kunna skriva av sig, få respons och känna att man inte är ensam -även om man är anonym.
Jag personligen skulle kunna gå ut med vem jag är osv då alla i min omgivning vet om det men jag skäms över hur jag ser ut. Jag skäms att om jag säger vem jag är just nu så skulle folk tänka "men gud, hon är ju tjock -inte är hon ätstörd. Fan vad dryg hon är" Typ så. Men jag vet att jag kommer lura fram mig själv när tiden kommer, när jag är redo för det också.
Men som sagt, lägg inte näsan för mycket i blöt utan prata med personen i fråga istället för att gå genom bakdörrar och försöka dra bort mattan för dem.
Kommentarer
Postat av: W
så sant, bra skrivet!
Trackback
